Jag var gäst i Podcasten Magister

Annonser
Jag var gäst i Podcasten Magister

Är jag en svensk Bernie Sanders?

berniesandersellereller

Eric Rosén på Politism frågar sig om jag är Sveriges svar på Bernie Sanders. Vad betyder det ens? Bernie Sanders är en sådan karaktär som personer inom den brokiga svenska vänstern och det politiska etablissemanget har ganska skilda uppfattningar kring. Vissa gillar honom, andra gör det inte. Oavsett ens inställning är det allt för sällan av några djupgående politiskt analytiska orsaker som man tycker det man gör om exempelvis Sanders.

De flesta tycks vara sin tradition trogen att tid efter annan hitta någon ny hype att halelujah sig över. Sanders är nog det senaste exemplet i den raden följt av Corbyn, Podemos, Syriza, Enhetslistan och holländska SP. Alltid är det något där ute som man kan sitta och hoppas på. Och som vanligt så slutar det hela likt det berömda lokaltidningsreportaget ”det blev ingen cd” varpå åskådarna blir lika besvikna som på bilden i lokalblaskan.

Jag vill inte avfärda Bernie Sanders som ”en jävla socialdemokrat” även om det, på många sätt, är precis det han är. Sanders leker ett farligt spel där han väcker drömmar hos människor som jag har svårt att se ska kunna realiseras inom ramarna för det rådande politiska systemet. För att förändra det systemet krävs bra mycket mer än bara Bernie Sanders.

Nu har jag inte hunnit sätta tänderna i det färdiga resultatet av det Arena-reportage som Eric Rosén refererar till i sin text på politism eftersom det inte har kommit ut på webben ännu. Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler ska tydligen ha blivit rosenrasande över det så jag hoppas Arena lägger ut det på webben snarast!

De flesta skeva analyser grundas oftast på felställda frågor. ”Varför går det inte bra för Vänsterpartiet i en tid då det BORDE göra det” är ett perfekt exempel på hur illa en analys är dömd att bli. Det borde inte gå bra för Vänsterpartiet. Det borde inte gå bra för Sossarna eller Mp heller. Det gör det inte heller. Varför skulle det? Och om det går BRA för exempelvis Syriza – vad i helvete menas med ”bra” i sådana fall?

Jag och Malcom får göra något avsnitt på skiten! Men om man frågar mig så är varken sig ”kritik mot åtstramning” eller ”revolution” någon lösning för Vänsterpartiet. Vänsterpartiet är förövrigt redan ”kritiker mot åtstramningspolitiken” och det är jävligt lätt att vara det när man inte får vara med och försöka styra skeppet. I de kommuner de ”regerar” sitter de däremot och skär ned i välfärden under parollen ”inte till salu”.

Att försöka föreslå mirakelrecept för Vänsterpartiet är som att säga att ”om bara dinosaurien slutar vara dinosaurie och bli en kaja istället så skulle den klara sig mycket bättre idag!”. En dinosaurie kan inte bara BLI en art som är bättre anpassad för aktuella förutsättningar. Det spelar ingen roll hur mycket Aron Etzler man kastar på en organisation vars kärnmedlemmar till största del består av ett gäng avdankade kommunpolitiker vars högsta önskan är att bevara status quo och deras eget välbefinnande. Att skylla vänsterpartiets kräftgång på Aron Etzler är att tillskriva honom förmågor han knappast har. Han är inte såpass bra att partiets dåliga läge skulle kunna förklaras med hans påverkan.

Ingen skulle kunna göra Vänsterpartiet till något de inte redan är – utan att helt enkelt förinta det de är! Om man gör Vänsterpartiet till något annat än Vänsterpartiet så är de inte längre Vänsterpartiet! Inte ens Bernie Sanders eller någon svensk motsvarighet skulle klara göra det.

Som Eric Rosén noterat är jag inte socialdemokratiskt lagd såsom Bernie Sanders och det är väl först här man på allvar kan urskilja huruvida Sanders ska vara något positivt eller negativt i sammanhanget.

”Det är en märklig analys ackompanjerad av den lika märkliga introduktionen av uteslutne vänsterpartisten Markus Allard som ett slags Sveriges Bernie Sanders.

Jag tror för all del att Allards ”Örebropartiet” har stor potential och det är inte svårt att se det strategiskt smarta i en hel del av deras aktivism. Men där upphör likheterna, eftersom Allard snarare uttrycker en mer ortodox marxism som väntar (ofta förgäves) på att det kapitalistiska systemet ska förgöra sig själv och automatiskt väcka en arbetarklassens (inneboende, nästan gudagiven) socialistisk övertygelse.”

Vi har alltså inte att göra med en revolutionslajvande mupp, typ en trotte, som försöker baktala mig genom att likna mig med Bernie Sanders, vi har att göra med någon som tycks tro att JAG är en jävla trotte (!!!) och därför inte ska ses som Bernie Sanders. Att anklaga mig för den sortens vulgära determinism som Eric slänger på mig är bra mycket värre än att kalla mig för Bernie Sanders! När jag frågar Eric vad han fått detta ifrån kastar han in följande utdrag från Arena-reportaget som något slags bevis på det.

determinism

Man måste vara väldigt slarvig för att dra den sortens slutsatser efter det textstycket! Träligt.

Att alternativet måste byggas vid sidan av staten (också) är inte att säga att kapitalismens sammanbrott automatiskt kommer resultera i en socialistisk övertygelse hos arbetarklassen. Att vilja klistra den sortens linje på mig är antingen ett utfall av en medveten agenda för att få mig att framstå som något jag inte är. Eller, om det inte är medvetet, kan det lika väl vara ett utfall av att man projicerat ens egna förutfattade idéer om att marxister är några slags religiösa domedagsapologeter (även om det finns en del idioter som svärtar ner begreppet med just det). I sådana fall måste jag vara ännu tydligare än jag varit i mina inlägg, uttalanden, organisationsbyggen och ett år av podcastavsnitt där vi väl ändå gjort det ganska klart var vi faktiskt står…

De religiösa idag är de som likt en cargo cult bygger landningsbanor för att en svunnen tid ska komma tillbaka. De som ställer frågor om varför det går dåligt för organisationer som Vänsterpartiet i en tid då det ”inte borde göra det” – eller ännu värre, försöker formulera svar utefter den sortens skeva frågeställningar! De religiösa är de som tittar på Bernie Sanders som en vit riddare snarare än ett se hypen och desperationen som något sorgligt och till och med farligt.

Jag kommer göra allt jag kan för att det bli ska bli tydligt att jag inte är en av er. Ingen ska behöva undra om jag är en svensk motsvarighet till Bernie Sanders eller någon annan. Jag är blott Markus Allard, ingen mer, ingen mindre!

Är jag en svensk Bernie Sanders?

Förändrad Kapitalism – Förändrad Klass

”Arbetarklassen” det magiska ordet som faller på alla svenska socialisters läppar då man frågar dem om för vem eller vilka som deras sketna lilla organisation är relevant för. Det ska sägas att även jag är skyldig till att ha reagerat med detta instinktiva intränade läte vid frågan man, som slav under sin egna ideologiska berättelse, tycker är så självklar och uppenbar, men vars egentliga djup kanske förtjänar lite mer analys och omvärldsforskning.

Om man skrapar på ytan av vad de flesta socialister menar med ”arbetarklass” så framkommer det sällan något särskilt nydanande därunder. Tvärtom! Klassdefinitionen är nästan lika rostig som de nedlagda bruken och industrierna den allt för ofta håller som centrala delar i sin berättelse. Den gängse uppfattning om arbetarklassen tar sitt avstamp i en tid då kapitalismen såg annorlunda ut. En tid då tryggare anställningar, 8-timmars arbetsdag, löpande-bandet-produktion och kapitalisters skriande behov av arbetare var det ”paket” mainstreamproduktionen i Sverige och liknande länder bestod utav.

Idag ser kapitalismen annorlunda ut. Tydligt avgränsade anställningar som skilde mellan arbete och fritid har bytts ut mot en daglöneliknande modell där man via några mellanhänder av ”kreativa bemanningsentreprenörer” extraknäcker på en rad olika arbetsplatser snarare än att vara bunden till en specifik plats. Utöver det har vi en ständigt ökande arbetslöshet och få faktorer, förutom drömmande önskesossar, talar för att trenden ska komma att minska över det längre tidsspannet. Istället tycks vi gå mot ett samhälle där allt större delar av arbetarklassen kommer vara utan arbete.

I ett läge då typ inte ens kapitalister tycks besitta den magiska förmågan att vrida ut dem sista vinsterna ur en redan utkramad ekonomi annat än i former av spekulationsbubblor, så blir miljontals arbetare fullkomligt obsoleta. Varför ska du ha en massa arbetare om det enda område du kan göra vinst på är spekulation?

”Reservarmé!” skulle den flitigt frasmemorerande socialistmuppen svara. Givetvis utgör arbetslösa en reservarmé, en möjlighet för kapitalisterna att genom kampen om jobben (och därmed försörjning och överlevnad för arbetarna) flytta fram sina positioner.

Vad händer dock när till och med gränsen för vad som kan räknas som reservarmé är nådd? När vi kanske snarare måste börja tala i termer om en reservarmé till reservarmén gällande hur många som ens har chansen att kunna ta ett arbete i en totalstagnerad kapitalistisk ekonomi. Då talar vi inte längre bara om en reservarmé, vi talar om en enorm massa överblivet kött (bokstavligen) som inte fyller någon funktion så länge inte väsentliga delar av arbetarklassen förgås i typ omfattande epidemier eller massmord.

Det som skiljer detta läge från tidigare historiska situationer i KAPITALISMENS historia är att vi alltid varit vana vid att ekonomin hela tiden ökar, men nu krymper den annat än i termer av bubblor – som man inte behöver särskilt mycket arbetare för att blåsa upp… Vi talar alltså inte om reserver i form av bönder eller fattiga torpare som har en liten jordplätt att odla potatis på eller dylikt. Vi snackar om människor vars roll är att förvaras, som aldrig lärt sig odla eller inte har någon jordplätt att falla tillbaka på, vars enda roll blir att vara typ… onödiga? Detta i en oerhört mycket mer omfattande skala än vad vi tidigare bevittnat.

Så i ett läge där vi kommer ha en stor del av klassen i permanent arbetslöshet (eller kanske snarare syfteslöshet?) och en annan del i något slags gränsland däremellan varav ytterst få kommer kunna ha någon form av drägliga arbetsvillkor (i termer som vi varit vana vid) undrar jag:

Exakt vad ska vänsterns organisationer och dagens fackförbund göra i ett sådant läge?

Vi ser det redan nu. Det enda man är kapabel till är att blicka bakåt i tiden. Ens modeller är av och för en annan tid.

Med andra ord kommer nog dessa organisationer vara ganska irrelevanta för en arbetarklass i förändring – i alla fall så länge ens mytologiska bild av arbetarklassen inte stämmer överens med dess verkliga utformning.

Av just den anledningen kan man väl lämna fack och vänsterorganisationer därhän och gå vidare.

Frågorna kring hur ett politiskt projekt borde navigera i ett klimat där allt större del av klassen förpassas till permanent arbetslöshet kvarstår dock. Därtill tillkommer en hel del andra frågor som torde beröra det här med de psykologiska effekterna av att vara överflödig i produktionen och därmed sakna syfte i samhället.

När jag skriver om ”syfte” och att människor blir ”onödiga” betyder inte det att jag TYCKER att de är onödiga eller syfteslösa. Snarare onödighet menat utifrån en strikt ekonomisk synvinkel. Efterfrågan på arbetskraft minskar, arbetarna behövs inte längre.

Arbetslöshet är inte bara tärande på människor pga arbetslösa får ekonomiska problem eller dylikt. Det är framförallt destruktivt utifrån en mer psykologisk aspekt som handlar om att man tappar mening med sin tillvaro. Solsidan må vara vår tids definition av lycka och mening med livet men dess berättelse erbjuder knappast ett syfte eller en gemenskap för de ”obsoleta massorna”. Tvärtom. Eller ja, en saga är ju alltid en saga. Verkligheten är något helt annat. Kanske onödigt att behöva poängtera det. Eller så är det inte det…

Lyssna också på mitt och Malcoms avsnitt om fackföreningar och varför det inte går så bra för dem längre:

Förändrad Kapitalism – Förändrad Klass