Förändrad Kapitalism – Förändrad Klass

”Arbetarklassen” det magiska ordet som faller på alla svenska socialisters läppar då man frågar dem om för vem eller vilka som deras sketna lilla organisation är relevant för. Det ska sägas att även jag är skyldig till att ha reagerat med detta instinktiva intränade läte vid frågan man, som slav under sin egna ideologiska berättelse, tycker är så självklar och uppenbar, men vars egentliga djup kanske förtjänar lite mer analys och omvärldsforskning.

Om man skrapar på ytan av vad de flesta socialister menar med ”arbetarklass” så framkommer det sällan något särskilt nydanande därunder. Tvärtom! Klassdefinitionen är nästan lika rostig som de nedlagda bruken och industrierna den allt för ofta håller som centrala delar i sin berättelse. Den gängse uppfattning om arbetarklassen tar sitt avstamp i en tid då kapitalismen såg annorlunda ut. En tid då tryggare anställningar, 8-timmars arbetsdag, löpande-bandet-produktion och kapitalisters skriande behov av arbetare var det ”paket” mainstreamproduktionen i Sverige och liknande länder bestod utav.

Idag ser kapitalismen annorlunda ut. Tydligt avgränsade anställningar som skilde mellan arbete och fritid har bytts ut mot en daglöneliknande modell där man via några mellanhänder av ”kreativa bemanningsentreprenörer” extraknäcker på en rad olika arbetsplatser snarare än att vara bunden till en specifik plats. Utöver det har vi en ständigt ökande arbetslöshet och få faktorer, förutom drömmande önskesossar, talar för att trenden ska komma att minska över det längre tidsspannet. Istället tycks vi gå mot ett samhälle där allt större delar av arbetarklassen kommer vara utan arbete.

I ett läge då typ inte ens kapitalister tycks besitta den magiska förmågan att vrida ut dem sista vinsterna ur en redan utkramad ekonomi annat än i former av spekulationsbubblor, så blir miljontals arbetare fullkomligt obsoleta. Varför ska du ha en massa arbetare om det enda område du kan göra vinst på är spekulation?

”Reservarmé!” skulle den flitigt frasmemorerande socialistmuppen svara. Givetvis utgör arbetslösa en reservarmé, en möjlighet för kapitalisterna att genom kampen om jobben (och därmed försörjning och överlevnad för arbetarna) flytta fram sina positioner.

Vad händer dock när till och med gränsen för vad som kan räknas som reservarmé är nådd? När vi kanske snarare måste börja tala i termer om en reservarmé till reservarmén gällande hur många som ens har chansen att kunna ta ett arbete i en totalstagnerad kapitalistisk ekonomi. Då talar vi inte längre bara om en reservarmé, vi talar om en enorm massa överblivet kött (bokstavligen) som inte fyller någon funktion så länge inte väsentliga delar av arbetarklassen förgås i typ omfattande epidemier eller massmord.

Det som skiljer detta läge från tidigare historiska situationer i KAPITALISMENS historia är att vi alltid varit vana vid att ekonomin hela tiden ökar, men nu krymper den annat än i termer av bubblor – som man inte behöver särskilt mycket arbetare för att blåsa upp… Vi talar alltså inte om reserver i form av bönder eller fattiga torpare som har en liten jordplätt att odla potatis på eller dylikt. Vi snackar om människor vars roll är att förvaras, som aldrig lärt sig odla eller inte har någon jordplätt att falla tillbaka på, vars enda roll blir att vara typ… onödiga? Detta i en oerhört mycket mer omfattande skala än vad vi tidigare bevittnat.

Så i ett läge där vi kommer ha en stor del av klassen i permanent arbetslöshet (eller kanske snarare syfteslöshet?) och en annan del i något slags gränsland däremellan varav ytterst få kommer kunna ha någon form av drägliga arbetsvillkor (i termer som vi varit vana vid) undrar jag:

Exakt vad ska vänsterns organisationer och dagens fackförbund göra i ett sådant läge?

Vi ser det redan nu. Det enda man är kapabel till är att blicka bakåt i tiden. Ens modeller är av och för en annan tid.

Med andra ord kommer nog dessa organisationer vara ganska irrelevanta för en arbetarklass i förändring – i alla fall så länge ens mytologiska bild av arbetarklassen inte stämmer överens med dess verkliga utformning.

Av just den anledningen kan man väl lämna fack och vänsterorganisationer därhän och gå vidare.

Frågorna kring hur ett politiskt projekt borde navigera i ett klimat där allt större del av klassen förpassas till permanent arbetslöshet kvarstår dock. Därtill tillkommer en hel del andra frågor som torde beröra det här med de psykologiska effekterna av att vara överflödig i produktionen och därmed sakna syfte i samhället.

När jag skriver om ”syfte” och att människor blir ”onödiga” betyder inte det att jag TYCKER att de är onödiga eller syfteslösa. Snarare onödighet menat utifrån en strikt ekonomisk synvinkel. Efterfrågan på arbetskraft minskar, arbetarna behövs inte längre.

Arbetslöshet är inte bara tärande på människor pga arbetslösa får ekonomiska problem eller dylikt. Det är framförallt destruktivt utifrån en mer psykologisk aspekt som handlar om att man tappar mening med sin tillvaro. Solsidan må vara vår tids definition av lycka och mening med livet men dess berättelse erbjuder knappast ett syfte eller en gemenskap för de ”obsoleta massorna”. Tvärtom. Eller ja, en saga är ju alltid en saga. Verkligheten är något helt annat. Kanske onödigt att behöva poängtera det. Eller så är det inte det…

Lyssna också på mitt och Malcoms avsnitt om fackföreningar och varför det inte går så bra för dem längre:

Annonser
Förändrad Kapitalism – Förändrad Klass

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s